Ämnen som är klassade som cancerogena, mutagena eller reprotoxiska kallas förkortat för CMR. Har du arbetat mycket med kemikalielagstiftning, så har du säkert märkt att EU-lagstiftningen har gjort det svårare och svårare att fortsätta hanteringen av de här ämnena. Detsamma gäller även nya hormonstörande ämnen. Här går vi igenom processen som föregår att en kemikalie blir klassad som CMR.
Det första steget mot klassning av en kemikalie som CMR är att det måste finnas en misstanke om att den är skadlig för levande organismer, speciellt för människor. I bästa fall – men inte så ofta – misstänks en kemikalie kvalificera som CMR på grund av att den liknar (strukturellt) en redan känd CMR- substans. Annars kan kemikalierna ha varit på marknaden en tid, och efter decennier har läkare, forskare eller samhället börjat notera konstiga anomalier till exempel cancerkluster eller påverkan på djurliv. De flesta cancerkluster, som har verifierats, har varit resultat av exponering på arbetet.
För att kunna identifiera de kemikalier i miljön som bär ansvaret till sjukdomar krävs en aktiv kemikaliehantering med bra statistik och kunskap om vad människor har arbetat med, vilka kemikalier som kan ha varit tillverkade eller släppts ut inom ett område och gärna en idé om huruvida en olycka har resulterat i att kemikalierna har släppts ut till miljön. Allt det här betyder att det är mycket svårt och tar många års arbete som kräver bra data och statistik för att kunna motivera misstanken.
Har du inte sett Hollywoodfilmen handlar den om ett innevånarna i ett litet amerikanskt samhälle som börjar fundera på varför så många de känner plötsligt har drabbats av sjukdomar och till och med dör. Det visar sig sedan ett företag i närheten har släppt ut föroreningar i grundvattnet. Det är ofta svårt att hitta data om vilka kemikalier som skulle kunna bära högst ansvar och bland olika carcinogener vet vi fortfarande inte vilka som har snabbast påverkan eller vilka som leder till dödliga typer av cancer, och så vidare. Det tar decennier att kunna visa en tydlig korrelation till en kemikalie och eliminera andra möjliga miljöfaktorer.
Processen att samla in och analysera data om sjukdomar kallas epidemiologi och underlag av denna typ krävs för att en kemikalie ska klassas som den värsta typen av cancerframkallare. Svårigheten att lätt hitta och samla data angående hur cancerframkallande kemikalier påverkar människor samt att veta hur stort hotet egentligen är, utifrån en kemikalie, är delvis det som ligger bakom EU:s direktiv 2004 om CMR-substanser. Där specificeras att alla som arbetar med sådana här kemikalier ska få sin exponering dokumenterad och sparad i 40 år (2004/37/EG). Det här gör inte bara att personen i fråga kan få bättre vård om han/hon bli sjuk, utan även att samhället över tid kan öka kompetensen kring och förståelsen för dessa kemikalier och hur de påverkar människor.
Det andra sättet att utröna om en kemikalie är CMR är genom laboratorietester. Dessa tester är relativt komplexa. Det är omoraliskt att testa på människor eller på för många djur, och djurförsök för cancer tar flera år och är komplicerade. Speciellt om man vill kunna få produkten till marknaden så snabbt som möjligt. Lösningen nuförtiden kallas bioassays på bakterier (serier av tester på cellulär nivå, t.ex. Ames test), som kan identifiera mutationer från exponering av kemikalier.
Tyvärr är Ames en ganska grov metod med låg korrelation (bara 60–70 % av känd carcinogen är rätt identifierat av testet) vilket även kan ge falska positiva resultat om kemikalien är doserad i en orealistisk koncentration. Å andra sidan tar det bara 48 timmar innan man få resultatet.
CMR och hormonstörande ämnen är nästan aldrig akut toxiska, då toxicitetens mekanism har att göra med mutationer av DNA eller andra cellfunktioner över tid. Innan Europaparlamentets förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (REACH) från 2006 infördes fanns inget krav för toxicitetstestning, speciellt när det gällde långsiktig toxicitet. Då räckte det att ett företag angav att de inte förväntade att en kemikalie var toxisk baserat på deras ”personliga erfarenhet” – och de kunde fylla i alla de relevanta sektionerna i ett säkerhetsdatablad med kommentarer som ”inte förväntat att vara toxisk”, ”ingen data” eller ”inte förväntad att vara CMR.”
Nu, på grund av REACH, måste kemikalietillverkare göra all information känd som relaterar till toxicitet och måste även göra tester för att fylla tidigare luckor angående toxicitet. Det här är ett tveeggat svärd, eftersom företag som har data som pekar åt CRM-toxicitet måste deklarera detta i SDB. Det gör att incitamentet för testning är låg, då det kan öka risken att man måste deklarera ett dåligt resultat eller behöver göra ett ännu dyrare djurförsök för att visa att ett falskt positivt prov faktiskt är falskt. Nu finns ett lagkrav på att kemikalietillverkare måste identifiera och göra tester för att kunna underbygga deras toxicitetsrapporter. *
Flera kemikalier är klassade som svagare CMR-agenter (t.ex. ”misstänks” eller ”möjlig risk” för cancer). Då det saknas epidemiologiska bevis på människor eller studier är dessa svårtolkade. Det kan vara för att det finns bra djurstudier som alla pekar åt att kemikalien är CMR, men ingen data på mänsklig exponering, eller att olika tester och studier gjorts med olika metoder vilket givit inkonsekventa resultat. Då det tar långt att ta fram pålitligt epidemiologiskt data är det viktigt att inte tänka att en kemikalie med en svagare CMR-klassning inte riktigt är CMR. Det är förmodligen det, men kemikalien är så ny på marknaden att den inte har haft möjlighet att generera tillräckliga epidemiologiska bevis för vidare klassning.
En bra tumregel angående svagare klassade CMR-kemikalier är att, för säkerhets skull, behandla dessa med största försiktighet. I många fall kommer det bara vara en fråga om när, och inte om, någonting kommer att bli omklassat, speciellt då de flesta kemikalierna på marknaden inte är mer en 2–3 decennier gamla. Kemikalier som utan oro användes för handtvättning för 20 år sedan är nu klassade som klass 1 cancerframkallande ämnen.
Det som är bra med REACH är att kemikalieleverantörer måste kunna visa, genom testning eller “weight of evidence”, huruvida en kemikalie är toxisk, CMR eller hormonstörande. Det betyder att en stor mängd kemikalier förmodligen kommer att behöva klassas om under åren som kommer, då företag börjar få sina testförslag godkända av Europeiska kemikaliemyndigheten(ECHA) och får tillbaka de första resultaten av alla sina tester. Då debatten om testmetoder alltid kommer att vara en del av diskussionen, så är det viktigaste nu att man måste visa data på att en kemikalie INTE är klassad som toxisk eller CMR och det finns en myndighet (ECHA) med många välutbildade forskare som vet hur man ska sammanställa, analysera och tolka resultat. Det här kommer att tvinga kemikalietillverkare att vara ärliga.
En intressant rapport som kom nyligen säger att av de 5,7 % REACH 2010-registreringar som ECHA bedömde var det 70 % som inte godkändes. De två största felen hade att göra med saknade eller felaktiga data.
ECHA har börjat bygga modellverktyg (QSARS) så att de lättare kan beräkna vilka kemikalier som har störst risk att vara farliga baserat på struktur och historik och de kommer att fortsätta hålla koll på att kemikalietillverkare, registrerar, testar och klassificerar kemikalier på rätt sätt. Det här ska vi vara tacksamma för, då det i framtiden betyder att både kemikalieindustrin och vi, som lever med den, kommer att vara mer hälsosamma!
Vårt digitala verktyg Chemical Manager inkluderar en app för exponeringsregister där dina medarbetare själva enkelt kan söka bland riskfaktorer på arbetsplatsen, registrera exponering av farliga ämnen som kan innebära en hälsorisk, var de händer och när de händer, och få en översikt över tidigare exponeringar.